"I think I’m fat. That doesn’t mean I think you’re fat because you weigh more than me. There’s something wrong with my brain, and it affects the way I see myself. This has nothing to do with you, or anyone else." 

Såg detta på denna blogg. Det är exakt så det är. Det är det jag vill att folk ska förstå.

Byxorna som för ett år sedan satt slickade på benen, som gav mig enorm "cupcake-effekt" hänger nu bara halvvägs ner på röven typ. Hänger i benen. Varför kan jag inte bara se det själv? Eller ja, ser det gör jag ju. Men jag inser det inte. Blir så arg på mig själv. Vad är det som är så fel på mitt tankesätt? Varför kan jag aldrig nöja mig? Jag var lyckligare då än nu. Hur stämmer det? Allt är ju mycket bättre nu än då.

Det är som att med varje kilo som försvann, försvann även en liten del av mitt självförtroende. Så sjukt egentligen. 

Känner mig så sjukt jävla ensam om jag ska vara ärlig. Värdelös.

Jag är verkligen helt otroligt misslyckad. Lyckades hålla mig från att äta hela natten och hela dagen. Körde på ett lagomt tufft gympass som fick hela mig att skaka och bli svimfärdig. Kände mig rätt nöjd. Men sen brast det. Mitt rätta äckliga jag kom fram. Vräkte i mig en halv macka från subway. Hejhej 250kcal! Inte nog med det. När jag kom hem gick jag och åt i smyg. En näve chips, en macka, några pommes av pappa. Vilken gris jag är.

Nu var hela träningen förgäves. Hur kan jag vara en sån idiot att efter en hel dag med framgång bara kasta iväg allt genom att vräka i mig fett. Så dum. Nu lägger jag mig med världens ångest, som vanligt vill säga. Usch.

Jag gjorde ett misstag. Men det inser jag inte förens nu, i efterhand. 

Jag förlät honom ännu en gång. Jag gav honom en chans till. Men jag sa till honom att det var hans sista chans och jag tänkte inte lova att saker skulle bli som förut. Jag ville prata som vänner. Så vi började prata igen, vanligt. Han sa till mig att det kändes så skönt att snacka igen, att vi inte bråkade längre. Jag tyckte detsamma. Det är lättare att bara gå vidare och låtsas om ingenting hänt.

Nu ikväll så snackade vi med några andra i skype. Först höll vi på och retades med varandra, som vanligt. Men sedan gick han för långt enligt mig. Han visade upp filmer på mig som han spelat in i smyg när jag var nere och hälsade på honom. Retade mig för min dialekt och gjorde narr av vartenda ord jag sa. Sådant gör mig tokig. Jag hatar när folk skrattar åt mig. Tillslut fick jag nog, jag bad honom att sluta. Men han lyssnade inte. Jag la på och fick sekunder senare ett meddelande i vår privata chat "du har nog rätt, ingenting kommer nog kunna bli som förut. Det är synd verkligen :)".

På ett sätt blev jag glad, att jag inte längre behövde spela intresserad för att inte få honom ledsen. Men ändå blev jag arg. Vi började tjafsa, IGEN. Han skrev saker som att "jag blivit så annorlunda", "jag är så sjukt omogen" och "han kände inte igen mig längre". Jag fick nog och tog bort honom från fb och skype, orkade verkligen inte med honom längre. 

Då skriver han till mig i meddelande på fb.

"Du har gjort ditt, du behöver aldrig mer kontakta mig mathilda sålänge du inte förstår vem du har blivit, för det är något helt fruktansvärt. Men eftersom du inte kommer att göra det så får du ha ett bra liv."

Jag sa till honom på sms att han skulle ta bort filmerna sen skulle jag låta honom vara. Istället för att bara göra det och sedan låta mig vara fortsatte han att bråka via sms. När han verkligen förstod att jag menade allvar med att det här var sista gången vi pratade skickar han ett sms där det står "jag älskar dig, hejdå."

Hur kan han göra det? Bete sig som ett sådant jävla svin och sedan säga att han älskar mig. Och hur tror han på allvar att jag ska kunna tro på honom när han ena stunden säger att han inte känner igen mig längre och i andra säger att han älskar mig.

Nu sitter jag här helt tom. Jag är så ledsen och besviken att det inte går att beskriva. Hur kunde jag vara så dum och ge honom en andra chans när jag var så säker på att just det här skulle hända igen. Jag låter mig själv tryckas ner gång på gång. Nu var det absolut sista gången jag hörde av honom. Jag känner mig så dum. 

Är det meningen att kärlek ska vara så? Att han jag var kär i, det var jag, ska bete sig som han gjorde. Detta gjorde bara att jag fick ännu svårare att lita på någon.  Tvivlar på att jag någonsin kommer kunna våga bli kär igen, kommer ändå antagligen bara bli sviken ännu en gång.

Det måste ju ändå vara mitt fel. För man beter sig inte som han gjorde utan anledning. Ännu ett skäl till varför jag

ska hata mig själv. Jag gör något så fel omedvetet att alla hatar mig. Fan vad misslyckad jag är. 

Huvudvärk i en vecka nu. Idag har jag den värsta jag någonsin haft. Har ingen aning om vad det beror, jag sover ju som man ska. Känns som om att det sitter en tving på tinningarna och trycker åt. Jag är yr och ser dubbelt. Har sovit nästan 22 timmar i sträck sedan igår. Vaknat upp då och då men haft så ont att jag bara lagt mig ner och somnat om. Mamma ringde i alla fall till sjukgymnasten så jag ska få komma dit och köra avslappningsövningar igen, se om det hjälper. Dessutom skulle jag få kolla till mina knän som börjat krångla igen,

Idag hade i alla fall min kära syster köpt ett gymkort. Så imorgon gör jag detsamma och börjar träna 3-4 gånger i veckan. Något att glädja sig åt i denna trista vardag annars. 

Jag vet inte vad det är, men jag är arg på exakt allt och alla just nu. Vad som helst kan få mig att lacka ur totalt och börja gråta. Är så ostabil man kan bli. 

Mitt minne vet jag inte heller vad det är med. Jag är så gott som okontaktbar och ingenting går in i huvudet på mig. Hur mycket jag än försöker lyssna så går det bara inte in. Jag minns inte vad jag pratar om, vad jag har sagt eller vad jag har gjort. Det skrämmer mig. Känner inte igen mig själv längre. 

Idag åt jag en stor sked lasagne, massa fett. Bra jobbat Mathilda!!!

"Åh du är så fin!!!". Skulle inte tro det va. Även om jag lägger upp bilder på mig betyder det inte att jag är nöjd med mig själv.

Den här bilden tyckte jag om av en anledning, mitt hår ser långt ut. Men annars? Det enda jag ser när jag tittar på den är en överviktig tjej. En tjej med för mycket fett, små ögon, stora kinder, ojämnt ansikte, stor näsa, ojämna läppar.

Jag ler, men jag är inte glad. 

Arg. Ledsen. Misslyckad. Hemsk. Äcklig. Förtvivlad. Besviken. Hopplös. Förstörd.

Jag frågar mig själv vad det egentligen är för fel på mig. Vad som får mig att känna, säga och bete mig som jag gör. Enda svaret jag får är att det är meningen att jag ska ha det såhär, och då måste det vara så.

Det är meningen att jag alltid ska säga fel saker. Alltid göra fel. Alltid misslyckas. Alltid hata mig själv. 

För det gör jag verkligen, jag hatar mig själv. Något så fruktansvärt. 

Om sanningen ska fram så orkar jag snart inte mer nu. Jag orkar inte känna denna ångest, detta hat mot mig själv. Jag önskar så sjukt mycket att jag kunde lägga mig ner och aldrig mer vakna upp. Det hade varit så skönt, så befriande. 

Jag vet att ingenting kommer bli bättre om jag inte slutar misslyckas. Därför finns det inget annat val än att lägga ribban på en högre höjd. Äter jag, ska jag straffas. Tränar jag inte, ska jag straffas. Vad det blir för straff vet jag inte än. Men det måste vara något hemskt. Något som jag verkligen inte vill. Kanske att berätta för mamma om allt det här. Det vill jag ju verkligen inte, finns inget som skrämmer mig mer än att hon får reda på allting och sätter stopp för det.

Så blir det. Äter jag eller skippar träningen, en endaste dag, då måste jag berätta allting för mamma. Det blir en överenskommelse med mig själv.  

Satt för en gångs skull och faktiskt hade trevligt med min syster och hennes vän. Spelade fia (haha), snackade skit om alla idioter i denna värld. Vi hade trevligt helt enkelt. Men så tittar hon på mig, rakt i ögonen och säger "gud vad runt ansikte du har Mathilda" med världens leende. Okej, vi är väldigt duktiga på att vara elaka mot varandra och kasta fula ord. Jag är van. Men just den där kommentaren bröt ner mig totalt. 
Just då sa jag självklart något elakt tillbaka och så skrattade vi, men nu, när jag sitter nere i min ensamhet finns det inget slut på tårarna.  

Var hon tvungen att säga just det? Det hon vet är det jag hatar mest av allt. Mitt otroligt runda ansikte. Det jag alltid kommer att ha kvar, hur smal jag än blir. Det jag mår så otroligt dåligt över. 

Vet inte ens vad lycka innebär längre. Och igår var idioten tvungen att skriva igen. Jag visste att det skulle hända. Det blir så jävla svårt att hålla inne med alla känslor. Jag vill svara när han ringer, gråta och höra när han säger förlåt och faktiskt acceptera det. Men samtidigt vill jag skrika på honom, kasta allt jag håller inom mig över honom. För så mycket är hans fel. Det är det faktiskt. Men jag tänker ignorera honom totalt och bara glömma allting. Hur svårt det än är.

Väntar på att bara få vakna upp ur den här mardrömmen. Känner sådan overklighetskänsla att det är läskigt. Det är som att jag bara ser på vad som händer runtom mig, men att ingen ser eller hör mig. Att jag inte är där. Det blir svart för ögonen alldeles för ofta och jag vet inte hur många gånger jag försvunnit. I sängen, i soffan, i bilen, när jag suttit ute och rökt. Det är skönt. Skönt att bara få försvinna. Låta tiden gå utan att behöva tänka. Utan att behöva känna. 

Huvudvärken är tillbaka också. Fyra dagar nu utan en minut utan den äckligt jobbiga huvudvärken. Ännu ett tecken på att jag är påväg neråt. Orkar inte.

Funderar på att ta några av pappas värktabletter. De där underbara pillerna man blir alldeles lugn och mysig i huvudet av. Verkligen vad som skulle behövas nu. Vi får se. Det är ändå rätt dumt.